Emm, mamma till Jack

Nu har jag tagit mig tid till att sätta mig ner och svara på era frågor. Även om det inte är så många tar det ändå lite tid ju. Så här kommer svaren, hoppas ni blir lite klokare.

Läste att du skulle flytta till Halmstad och läsa på högskolan? Blir det till nästa höst då?

Det stämmer väldigt bra. I augusti kommer bebisen och sen är det tänkt att jag ska vara mammaledig i ett år och sedan någongång mellan början av juni och slutet av augusti 2009 flyttar vi ner till Halmstad. När exakt det blir beror såklart på när vi får lägenhet, eftersom att vi behöver en lägenhet som är både nära till ett bra dagis och högskolan kan det ju bli lite svårt att finna den perfekta lägenheten. I Halmstad kommer jag jag sedan att börja plugga på högskolan förmodligen till civilekonom, om jag inte hinner ångra mig innan det är dags att söka in och under de första 2 månaderna på hösten kommer M, om det fungerar ekonomiskt, att vara pappaledig. När M varit pappaledig är det dagis som gäller för bebben och pluggande för mig i 4 år och efter det får vi se vad som händer.

Vad ska bebisen heta?

Det där med namn är verkligen jättesvårt, framförallt när två personer med starka viljor ska enas. Och vi har haft väldigt många turer med pojknamn medan flicknamnen har varit klara i stort sett sedan den dagen det visade pluss på stickan.

Pojknamn: William, Lucas, Jack är de namnen som ligger bäst till just nu och då framförallt Jack. Men på vägen till dessa namn har vi haft diskussioner om namn som Lexus, Texas, Leo, Jason och Liam.

Flicknamn: Tindra, Ängla, Izabel är de flicknamn som hela tiden känts rätt för både mig och M. Dock är inte Ängla längre på tapeten efter det tragiska mordet.

Sedan har vi ett hemligt namn till men det är som sagt hemligt och det för att så fort jag "hittade" detta namn kände jag att det var 100% rätt och har inbillat mig att jag nu vet vad det är för kön på bebben. Men det är en hemlis mellan mig och M tills bebben är här. Lovar att jag ska avslöja om jag hade rätt eller fel.

Var barnet planerat eller bara råkade du bli gravid?

Den lilla krabaten i min mage är i allra högsta grad planerad. Vi började prata om barn i början av sommaren 2007 då vänner till oss berättade att de skulle ha barn och vi började också längta. Jag har alltid varit studiemotiverad men började bli en aning skoltrött och kände inte riktigt att jag skulle orka 4 år till direkt efter gymnasiet. Som sagt började vi båda längta efter barn och efter 3 år tillsammans kändes tanken på barn tillsammans inte alls fel. Längtan efter barn stark och ingen av oss kände att vi ville vänta till jag pluggat på högskolan också, det var för långt dit. Så i augusti satte vi oss och räknade på om vi skulle klara det ekonomiskt och om vi skulle kunna ge vårt barn precis det ett barn behöver utöver kärlek med kläder, mat, utflykter osv och kom fram till att det skulle fungera alldeles utmärkt. I slutet av augusti slutade jag med mina p-piller i hopp om att jag snabbt skulle bli med barn så att jag skulle hinna vara mammaledig i ca ett år innan jag skulle börja plugga igen. Mensen kom tillbaka fort och den 18 december visade det + på stickan. Lyckan var total och jag har aldrig skakat, gråitit och känt mig så lycklig som jag gjorde den morgonen då jag såg plusset och fick ringa M och berätta att han skulle bli pappa. Detta barnet är välplanerat och älskat från första stund.

Är du inte rädd för förlossingen eller tar du den med ro?

Det där har det varit lite upp och ned med. I början var jag jättelugn och kände mig inte ett dugg rädd och sedan någongång i mitten av graviditeten började jag bli orolig. Detta lade sig dock igen och för det mesta är jag tänker på förlossningen är jag inte speciellt rädd. Undantag från igår kväll då jag insåg lite mer att det kommer verkligen göra skitont, men M lugnade mig och idag känner mig inte rädd direkt. Sen självklart tänker man mycket på hur förlossningen kommer att bli, hur ont det kommer att göra osv men det är bara att vänja sig vid tanken att det kommer att göra ont men bebisen kommer faktiskt ut på ett eller annat vis och man klarar det. Kvinnor har gjort det i alla tider och då fanns ju inte bedövning ens. Om jag skulle säga någor jag är rädd för i samband med förlossningen så är det inte smärtan utan snarare att jag inte ska orka, att orken ska ta slut och att något händer bebisen. Men att något ska hända bebisen är en rädsla man får vänja sig vid, för den kommer att finnas där hela livet. Ens barn är faktiskt det finaste man har. Men  när jag tänker på förlossningen så ser jag faktiskt mest framemot den för jag vet att när det onda är över har vi vår fina lilla bebis, den mest perfekta varelsen på denna jord, hos oss. Underbart!